onsdag 29 oktober 2008

Uppbrottet Torsdagen den 4 september 2008– Le vent se lève!... il faut tenter de vivre!

När jag vaknade klockan fem på morgonen såg jag fram emot tio dagar av sysslolöshet på fartyget Algarina i Odysseus farvatten. Flyget gick via Amsterdam till Zagreb där jag med andan i halsen som sista passagerare klev på planet till Zadar och intog platsen på andra sidan gången från min färdkamrat Emil Ems från Bryssel. Jag tvekade att störa honom, försjunken som han var i ett samtal med en vacker ung dam i flygstolen intill.

Efter trekvart landade vi i Zadar vid ett gammalt militärflygfält med en glänsande ny flygterminal (EU-pengar enligt Emil). På väg mot terminalen korsade planet en bilväg där bilarna snällt väntade bakom nedfällda bommar. Temperaturen var 30 grader - ett tecken på att vi kommit rätt.

Utanför terminalen stod vår gamle vän och studiekamrat Hans Christian Cars och väntade på oss i den gassande solen för att möta oss och köra oss i sin bil till marinan på Murter (ca 60 km söder om Zadar). Hans Christian skulle nu bli vår värd, kapten och färdledare under den kommande seglatsen.

Vilken fröjdefull färd längs kusten! Det kändes som sommarlovets första dag! Landskapet liknade Medelhavskusten. Låga disiga berg låg till vänster om vägen och blåskimrande vatten till höger. Vi passerade genom små byar längs kusten med gamla hus, många kyrkor och svartklädda gummor.

En uniformsklädd general Gotovina betraktade oss stumt från enstaka affischer. Kuststräckan var förhållandevis välmående med enkla men välhållna stenhus - som Rivieran på femtiotalet. Enligt Hans Christian är kuststräckan den rikaste delen av Kroatien och turismen är den huvudsakliga inkomstskällan. Flera nybyggda marinor finns fullpackade med segelbåtar.

Turisterna kommer huvudsakligen från Österrike eftersom det tar ca sex timmar med bil från Wien. Vi förfriskade oss med några lokala öl i väntan på att dragbron till ön Murter skulle sänkas och anlände sedan till en jättelik marina där Algarina låg. Vilken grann syn!

Den svenska flaggan var i topp och flaggan med det åttaspetsiga maltesiska korset hängde i aktern. Algarina är registrerad på Malta och Emil påminde oss om att flaggan symboliserade de åtta kungadömen som deltog i det första korståget.

Hon är ett turkiskbyggt fartyg som med sina ca 25 meter (82 fot) har gott om plats för gäster i sex stora hytter. Bäst är de stora däckutrymmena. (Se http://www.adriayachting.se/.) Fartygets skyddsängel Isolde Cars hälsade oss ombord med en magnifik måltid på däck.

Vi avnjöt den under stjärnhimmeln och stim och stoj. Drömde vi? Övertygade till slut att vi verkligen befann oss vid Adriatiska havet, gick vi mätta och belåtna till kojs och sov tryggt till morgonen därpå.

”Skyddsängeln” Isolde

Dag 1 Fredagen den 5 september 2008 - Konsten att lägga ut och att lägga till

Jag vaknar vid sjutiden efter en god natts sömn i hamnen och lär mig att använda hyttens dusch- och andra faciliteter och tar på mig lånade kläder eftersom mitt bagage kommit bort under flygresan. Uppe på däck väntar en riklig frukost som Isolde förberett.

Efter rådslag bestämmer Hans Christian att vi skall göra en dagsutflykt för att vänja oss vid havets gång. Andreas Nauta från Wien med saltvatten i ådrorna skall hjälpa Hans Christian segla båten. Han skall köra till Split tidigt på lördagsmorgonen för att hämta sin väninna Irene från Wien, varför båten måste vara tillbaka i marinan på fredagskvällen. Dagens seglats skall alltså introducera landkrabborna till havet.


Andreas Nauta

Efter frukosten gör vi oss beredda för avfärd. Detta visar sig vara ett stort företag. Fartygen är förtöjda tätt intill varandra varför det är en svår uppgift att ta sig ur och ännu svårare att lägga till. Fickparkering i Stockholm är en leksak jämfört med detta. Så snart det blir klart för båtens omgivning att vi skall ge oss i väg utbryter en livlig aktivitet.

Besättningarna på båtarna intill rusar för att bemanna poster vid relingen och förhindra att vi stöter emot dem eller trasslar in oss i deras ankarkättingar och rep. På ena sidan har vi en Italienägd båt där besättningen livligt följer vår varje rörelse.

De har ett påtaligt egenintresse av att vi lägger ut utan tillbud. Emil och jag intar våra platser vid relingen för att se till att Algarina inte kommer för nära grannbåtarna. Efter en skicklig manöver av Hans Christian och Andreas, livligt understödda av Isolde, är vi till slut ute på fritt vatten och Andreas och Hans Christian drar upp ankaret – ett företag i sig.

Ett gammalt rep har trasslat in sig i kättingen och måste plockas loss. Till slut går det och ankarkättingen rensas från bottengräs och vi vänder stäven till sjöss. Emil och jag bidrar genom att applådera de andras arbete.

Solen har tittat fram ur molnen och temperaturen är ca 25 grader. Vi vänder stäven mot norr och börjar segla mot Biograd. När vi kommit ut en bit från land tömmer Hans Christian dels duschtanken, dels latrintanken. Tömningen är ett stort företag och tar minst en halvtimme.

Den föranledde en lång jämförande miljöpolitisk analys av Emil och mig då dylik tömning inte längre får ske i Östersjön. När tömningen avklarats hissar besättningen segel och slår av motorn. Vi kommer ut på öppnare vatten och seglar före vinden. Farten är hög och vi jagar horisonten.

Vinden blåser friskt och fartyget gungar något. Efter ett tag börjar en svag känsla av sjösjuka att ge sig till känna här och var. Hans Christian justerar kursen för att vi ska få en lugnare färd. Så småningom börjar vi vänja oss vid sjögången och lära oss att automatisk parera vågorna.

Det börjar bli sjömän av oss och vi ställer oss vant i fören och njuter av solens värme, havets stänk och vindens smekningar. Plötsligt ser vi hur några delfiner bryter havsytan och följer Algarina som en välkomstkommitté en stund innan de försvinner.


Delfiner i sikte

Efter ett tag lägger vi till i en skyddad vik norr om Zadar där vi låter ankaret gå. Isolde trollar fram en fin lunch och efter den uppmanar oss Emil, som svarar för den fysiska träningen ombord, att dyka i havet och ta ett svalkande bad. Vattnet är varmt - sannolikt 23 grader - och vi njuter av den stilla ro som finns i bukten. Bara ett par andra segelbåtar finns där. Vi solar på däck och tiden saktar in. Antagligen sover vi. Sakta vänjer vi oss vid att glida mellan dröm och verklighet.

Efter att ha vilat ut känner vi oss stärkta att färdas vidare. Vid femtiden slår Hans Christian på motorn och i motvinden sätter vi kurs på marinan. Efter en och en halv timme är vi tillbaka där. Grannbåtarnas besättningar rusar fram till sina positioner. En motorbåt passerar i alltför hög fart – 5 knop är gränsen i hamnområdet – och alldeles för nära vår stäv med kraftiga svallvågor som följd just när Hans Christian backar in på sin kajplats.

Stor uppståndelse utbrister bland besättningen hos vår italienske granne som skriker och busvisslar åt syndaren. Så småningom har vår kapten genom skicklig manövrering förtöjt båten. Hans Christians mobil ringer och han meddelar att mitt bagage kommit fram till Zadar och nu finns att hämta i marinans reception.

Hungriga som vargar – sjön suger som bekant - sätter vi oss lyckliga till bords och äter av Isoldes svenska köttbullar. Efter maten visar Andreas ett bildspel på sin dator om sina resor i Grekland under 16 år. Vi är alla trötta efter dagens strapatser och drar oss tillbaka. Jag plockar fram Lord Norwich bok om Bysans nedgång och fall men somnar efter en sida och drömmer att jag står vid rodret och löper kapp med delfinerna.




Drömmen som snabbt blev verklighet

Dag 2 Lördagen den 6 september – Konsten att göra ingenting

Andreas har stigit upp tidigt för att köra till Split och hämta Irene. Medan vi väntar på hans återkomst, tar Emil och jag en promenad i Murter, en pittoresk by med stenhus uppväckta av turism från planekonomins törnrosasömn. Varje litet hus med trottoar är nu en pizzeria, konditori, bageri, fiskbutik eller krimskramsbutik.

Prisnivån är nästan i nivå med Stockholms – en Big Mac kostar ca 30 kronor. Det är inte så konstigt med tanke på antalet båtar förtöjda i marinan – gissningsvis uppemot 1000 – och att de parkerade bilarna är nya BMWs, Mercedes, etc med nationsbeteckningarna A, D, NL och SLO.

Slovenerna, vars inkomstnivå var högst i gamla Jugoslavien och nu är nästan i kapp Österrikarnas, känner sig hemma i gamla Jugoslavien och finns överallt. Kort sagt, turismen är traktens tillväxtmotor. De gamla byarna ’renoveras’ och helt nya turistbyar byggs längs den dalmatiska kusten. Det är imponerande men vi frågade varandra eftertänksamt hur det kommer att se ut om 20 år – som Nice

idag fast mindre? Enligt Emil lider Kroatien av Dutch Disease. Inkomsterna från turismen i Dalmatien driver upp kunakursen så att inlandets jordbrukare inte längre är konkurrenskraftiga. Isolde och Hans Christian provianterar Algarina med livsmedel som de köpt i Wien och kört ned till Murter, men grönsaker och frukter samt den berömda osten från Pag köper de i Kroatien.

När vi kommit tillbaka från rundvandringen var alla klara att kasta loss. Nu kände Emil och jag till rutinen och vi intog våra platser vid relingen som sjöbussar. Med förenade krafter styrde vi Algarina ut till havs medan Jussi sjöng ’Till havs’ på högtalarsystemet. Alla segel hissades och fylldes av vinden och Algarina satte kurs på Pag. Vi seglade norrut längs kusten med vinden i ryggen – sailing before the wind. I den friska vinden höll Algarina över 8 knop.


Under fyllda segel

Vad gör man när Isolde trollar fram den ena läckra måltiden efter den andra och Hans Christian och Andreas hissar och halar segel och håller oss på rätt kurs? Ingenting – är det rätta svaret. Och vi fick lära oss att det är en konst att göra ingenting. Emil och jag gjorde dock vårt bästa att gå i land med uppgiften – så att säga.

Som ottomanska paschor låg vi utsträckta på däckmadrasserna och iakttog Dalmatiens kust under vår färd norrut. I bakgrunden såg vi låga berg – för det mesta skogsbeklädda fast även här härjar skogsbräder. Små byar låg som pärlor på ett band. Vi passerade större samhällen som Biograd and Zadar.

Andra båtar var ute men det var ingen trängsel till havs – september är en idealisk tid att segla här. Vi åt lunch ombord och tog sedan en siesta. Jag hann med två kapitel i Decline and Fall of Byzantium. Nästa kapitel handlar om första korståget. Jag tror inte jag kommer att hinna ta mig genom det under resan. Även jag börjar behärska konsten att göra ingenting.




Några exempel på konsten att göra ingenting

Så småningom blev avstånden mellan öarna och mellan byarna större och vi seglade in i ensligheten. Vid sjutiden la vi till i en bukt på ön Mulat. Delfiner hälsade oss välkomna. Ett par andra båtar hade redan lagt till i bukten där en by med kyrka låg vid stranden.

Isolde trollade fram ännu en magnifik måltid och kyrkklockorna ringde när vi kl 20.00 satte oss till bords och avnjöt måltiden medan mörkret föll och tystnaden växte. Efter osttallriken var det åter dags att dästa krypa till kojs.

Dag 3 Söndagen den 7 september 2008 - Vi upptäcker ett gammalt land

Vi steg upp klockan sju för att sätta kurs norrut mot ön Pag berömd för sin fårost (Paski sir) och därefter Rab berömd för sina gamla kyrkor. Hans Christian höll redan på i maskinrummet när vi vaknade och Isolde var i köket. Efter frukost – som nu bestod av Emils specialbeställda hälsokost crudités - satte Hans Christian i gång motorn och vi lämnade den stilla viken. Seglen hissades men vinden mojnade och vi höll knappt 3 knop. För att hinna med dagens färd satte Hans Christian i gång motorn.

Vid lunchtid kom vi fram till hamnen Novalja på ön Pag där vi ankrade. Vi åt lunch på däck och tog sedan dinghyn in till byn för att se om vi kunde köpa den lokaltillverkade osten. Novalja är en liten by för familjeturism med många skyltar med Apartman som indikerade att rum eller hela lägenheter finns till uthyrning. Denna småskaliga turism pumpar in mycket pengar i den Dalmatiska kusten. Vi promenerade genom byn och kom fram till stortorget med alla sina stånd där man sålde frukt och grönsaker.

Klockan var ca tre och kommersen var i full gång. På ett obemannat bord fanns en kartong innehållande stora runda ostar från Pag. Äntligen hade vi hittat det vi sökte och det vattnades i mun! Ståndets innehavare hade dock dragit sig tillbaka för siesta och skulle inte återkomma förrän kl 17. Jag övervägde att ta en ost och lämna kvar en sedel men osäkerhet om hur stor sedeln skulle vara samt om den skulle få ligga kvar orörd tills innehavaren återkom avhöll mig. Besvikna återvände vi tomhänta till båten.

Nu var det dags för simturen. Vi hoppade i från relingen och sam några varv runt båten. Andra badade vid stranden.





Efter vårt bad slog Hans Christian i gång motorn och vinschade in ankaret. Sedan satte vi kurs norrut mot Rab. Solen sken men vinden var svag. Efter ett par timmar var vi framme. Rab kändes lätt igen på långt håll till sjöss genom sina fyra berömda kyrktorn från 1300- och 1400-talen. Stadens magnifika torg låg vid självaste hamnen.

Där i båtarnas trängsel skulle vi försöka lägga till. Algarina anvisades en kajplats mellan ett livligt trafikerat sjötaxistånd och några stora segelbåtar. Nu ställdes besättningens skicklighet på prov. Med yttersta noggrannhet och med skohorn lyckades Hans Christian docka Algarina utan problem. Det var ett exempel på fickparkering till sjöss i den högre skolan.

Efter denna lyckade manöver väntade en rundvandring i staden. Rab fanns som stad redan på romartiden (Arba) och lydde liksom hela kustremsan ibland under Öst-Rom, ibland under Väst-Rom. Efterhand hamnade den under Venedig och efter Venedigs snöpliga kapitulation inför Napoleon kom den liksom hela Dalmatien att efter Wienkongressen tillhöra Österrike. Först efter första världskriget ingick området i det nyskapade Jugoslavien.

Stadens arkitektur bar spår av detta dubbla arv. Här finns många rikt smyckade kyrkor som tycks ha klarat sig undan krigen. Det italienska inflytandet vid utsmyckningen är väldokumenterat. Många kyrkor var öppna och aktiva när vi promenerade förbi såväl på kvällen som på morgonen. I parken invid katedralen stod sankt Marin staty. Han föddes i Rab och är känd som grundare av republiken San Marino.

Byn är välbehållen och gatstenarna är blankslitna av århundradenas många fotsteg. Gamla hus håller på att renoveras och gamla staden behåller sin italienska karaktär. På andra sidan viken fanns de mer moderna turisthotellen. Uppe på den lilla halvön som staden ligger på finns ett torg med en ek som planterades efter första världskrigets slut. Sittande under detta fredens träd njut jag av en hänförande utsikt mot adriatiska havets öar och fylldes av kontrafaktiska funderingar.


Trädet i Rab

Hur skulle denna stad och människorna vara om inte…? Var hör egentligen Dalmatien hemma? Eller är den sui generis? Kuststräckan uppvisar en helt annan kultur och historia än resten av Kroatien. Rom, Bysans, Venedig och Wien har lämnat sina spår.

Efter andra världskriget drogs än en gång nya gränser i Istrien och Dalmatien. Formellt blev Zadar en del av Jugoslavien först 1954. Men Clio kastar långa skuggor. Är Dalmatien en del av Västeuropa snarare än av Balkan? Har vi återupptäckt ett gammalt land?

Försjunkna i dessa funderingar återvänder vi till Algarina. Vi sätter oss till bords och äter av Isoldes framdukade delikatesser. Men läkarens förmaning att allt som är gott är förbjudet ringer i öronen och vi gör vårt bästa att stå emot frestelserna. Men det är svårt. Förbryllade över var vi befinner oss i såväl tid som rum stapplar vi sedan ned till våra kojer och omfamnas av Morfei välkomnande armar.

Dag 4 Måndagen den 8 september 2008 - Stadsstaternas fall

Vi vaknade som vanligt tidigt och i god form. Sjöluften piggar upp, fartygets självförsörjning skapar en förrädisk frihetskänsla och övärldens ensamhet dämpar storstadslivets jäkt. Kan vi begära mer? Knappast. Redan detta är att begära för mycket. Som Dunne skrev: "No man is an island, so do not ask for whom the bells toil, they toil for you".

På den rörliga ö som Algarina utgjorde kände vi därför idyllen hotad. Algarina stod i kontakt med den övriga världen genom ett mobilt modem och nyheten om Wall Streets fall nådde även oss i vår enslighet. Fannie och Freddie May klev ombord bullrigt och ovälkommet men knappast som oväntade gäster.

Via modemet var Emil vips i kontakt med Kommissionen och delade med sig av sina erfarenheter från den svenska bankkrisen inför det ras av finansiella dominobrickor som löpte genom Wall Street. Men nu jag går händelserna i förväg.

Dagen började med att jag följde Emils goda exempel och tog en morgonpromenad i Rab. Kan man annat än beundra denna gamla, rena och tysta stad nu när turiststimmen försvunnit i september? I går skrev jag att detta var en romersk stad. Detta är sant men bara halva sanningen. Dessförinnan var den ju en grekisk stad liksom stora delar av Medelhavets kuststräckor.

Särskilt södra Italien och Sicilien hade grekisk befolkning och grekiska talades fram till våra dagar i isolerade bergsbyar där. I flera århundraden talades grekiska av den bildade överklassen i det romerska riket. Latin var byråkratins och handelns språk. Grekiskan levde kvar som talat språk i Öst-Rom i tusen år och Bysans omfattade ju dagens Balkan och Turkiet.

Detta kulturarv är nu borta och ersatt av Medelhavets tredje kraft - Islam. Minnet av Bysans bevaras endast av excentriska anglo-irländare som Patrick Leigh Fermor (se Roumeli: "Travels in Northern Greece" och Mani: "Travels in the Southern Peloponnese" och även filmklassikern Ill met by Moonlight med Dirk Bogard) som bara andra excentriker känner till.

Några kilometer längre norrut i Rijeka på Istriens halvö finns ett av romarrikets största fora. Rab har många historiska skikt och en rikedom som vi är ovana vid, vi som knappt kan blicka längre tillbaka än till Gustav Wasa.


Vy över Rab med sina fyra berömda kyrktorn

Jag och Emil återkom till Algarina från våra respektive promenader samtidigt. Fartyget var förtöjt vid stadens stora torg och där satt vi sedan på däck och åt frukost och vinkade åt Hotel Astorias gäster som drack sitt morgonkaffe vid torget. Andra promenerade förbi och beundrade Algarina. Vi har blivit vana vid att förbipasserande stannar upp i beundran av Algarinas smäckra linjer, smäckra trots att hon är av samma typ som dåtidens lastfartyg som hade plats för mycket gods. Hon är en fröjd att vistas i då hon har så gott om plats.

Vid fem glas kastade vi loss. Detta var mycket lättare än att lägga till. På kvällen hade en stor skara samlats för att studera vår kaptens teknik att angöra en brygga. Han hade löst uppgiften elegant men under stor dramatik. Nu gällde det bara att kasta loss och segla ut. Efter ett par timmar var vi till havs och mötte ett stim delfiner.

Det var säkerligen ett tiotal. Vi såg i alla fall minst fyra samtidigt. De sam i cirkel för att inringa något fiskstim. Delfiner är vackra däggdjur som även här hotas av vattenföroreningar. En tvåtusenårig grekisk staty visar en pojke som rider på en delfin. De är intelligenta djur och har räddat människor från drunkningsdöden genom att föra upp dem till havsytan.

Vi seglade västerut till ön Silva och kom fram vid sextiden efter att ha hållit god fart – 6 knop. Silva - som betyder skog på latin – har en mycket gammal bebyggelse. Nu är ön relativt öde och en plats för nya och dyra hus som byggs för turister. Ön är liten. Där tillåts inga bilar. Vi la till i en vik med ankarplats och några hus.

Eftersom viken inte var helt skyddad valde kaptenen att göra en två punkters fixering istället för att bara kasta ankare. Det tog lite tid – främst på grund av diskussioner med fastighetsägarna som kommit ned till stranden för att titta på. Väl förankrade, tog vi ett bad i viken för att komma i form för middagen. Den bestod av enbart nyttiga saker som fisk och mineralvatten.

Vår vana trogen - ja man utvecklar vanor redan efter några dagar till sjöss - satt vi länge på däck och läppjade på mineralvattnet och andra drycker som kom fram under halvmånens sken. Vid vågornas kluckande diskuterade vi de många spår vi sett de senaste dagarna av Venedigs herravälde längs kusten.

Spåren fanns överallt i byggnadernas och gatornas stenar, i kyrkornas konstverk, i husens byggnadsstilar. Men fanns de också kvar i skrifter och dikter, i tankesätt och i beteendeformer? Levde Venedigs prakt kvar skugglikt efter republikens fall? Vi tyckte oss skönja historiens skuggor i gator och gränder.

Utmattade av dessa tankar gick vi tidigt till kojs och somnade med Wordsworths ord om Venedigs fall ringande i öronen. Samtidigt i New York City föll finanshusen till höger och vänster och rikedomar förvandlades till aska.

ON THE EXTINCTION OF THE VENETIAN REPUBLIC
ONCE did She hold the gorgeous east in fee;
And was the safeguard of the west: the worth
Of Venice did not fall below her birth,
Venice, the eldest Child of Liberty.
She was a maiden City, bright and free;
No guile seduced, no force could violate;
And, when she took unto herself a Mate,
She must espouse the everlasting Sea.
And what if she had seen those glories fade,
Those titles vanish, and that strength decay;
Yet shall some tribute of regret be paid
When her long life hath reached its final day:
Men are we, and must grieve when even the Shade
Of that which once was great, is passed away.

Dag 5 Tisdagen den 9 september 2008 - Att gräva där man står

Jag vaknade tidigt, kallsvettig inför uppgiften att ännu en dag göra ingenting. Dag efter dag hade gått då Emil och jag inte hade annat att göra än att bada när vi hade lust, att äta när aptiten gjorde sig påmind, att föra spirituella samtal när andan föll på och att ständigt betrakta havet omkring oss.

Den ena dagen gled sakta över i den andra åtskild endast av natten. Utan nattens mörker hade dagarna sömlöst gått in i varandra. Till slut måste vi göra något. Men vad?

Emil och jag hade tagit som vana att gå en timme varje morgon som omväxling till att göra ingenting. Vi hoppade i dinghyn på morgonen och tog oss in till hamnen i den bukt på den lilla ön Silva där vi ankrat. Ca 4-5 hus låg där, några gamla, andra nybyggda.

På ön levde ca 600 invånare. Vad de levde av nu kunde vi bara gissa, men tidigare hade traktens stenbrott, får och olivträd säkert bidragit. Antagligen hade utvandringen från öarna varit stor och för några år sedan var det huvudsakligen bara äldre kvar och tiden stod stilla.

Turismens intåg på ön medförde nu ett tillskott av förmögna stadsbor och utländska turister. Vi följde den grusiga landsvägen in till byn som kantades av förvildade olivlundar och andra fruktträd. Oliverna var mycket små och en del var redan mörka vilket vi tolkade som att de var mogna och inte skulle bli större.

Det skulle knappt löna sig att skörda dem. Gräset under träden var inte heller slaget – man lägger annars en presenning under trädet, skakar grenarna och samlar in oliverna. Ingen verkade ha gjort detta på länge. Olivträd är kända för att bli sekelgamla men de måste ansas årligen för att ge bra frukt. Här trängde sig pinjeträden på.

Det var sorgligt att se denna ädla resurs slösas bort. Men med nuvarande ’oljesjö’ i EU, kommer Kroatien knappast att få incitament att effektivisera olivproduktionen i de pågående medlemskapsförhandlingarna. Vi passerade fikonbuskar som också verkade sorgligt misskötta. Det var för tidigt att skörda frukterna.

Kanske har dessa buskar bättre framtidutsikter. Efter en halvtimmes promenad kom vi till byns centrum. Där låg en gammal kyrka med öppna fönster men alltjämt i bruk. I byn la färjan till. Färjtrafiken är väl utvecklad i hela övärlden.

Under vår promenad träffade vi en ensam cyklist från Slovenien som tagit tåget till Rijeka (gamla Fiume) på 2 timmar och som nu var i färd med att med färjornas hjälp cykla via öarna till Zadar varifrån han skulle ta tåget hem till Ljublana igen. Emil – gammal Ålandscyklist – blev eld och lågor. Denna typ av hälsosam turism kunde Kroatien lansera.

Sedan vi gått tillbaka till båten badade vi och satte oss därefter till bords. Efter maten hissade vi segel och gav oss ut till havs. Vi seglade nu söderut och kryssade mot vinden. Efter en halvdagsseglats tog vi in på en liten vik på ön Iz i närheten av en fiskodling där vi såg fram emot att köpa musslor eller hummer nästa morgon. Före middagen bjöd Andreas på en drink i fören och vi beundrade solnedgången framför båten.


Samling kring drinken före maten

Snart kröp stjärnorna fram på himlavalvet och Hans Christian lärde oss att navigera efter Karlavagnen och Polstjärnan. Vi drog oss tillbaka till akterdäck där Isolde serverade ännu en magnifik måltid baserad på lokala råvaror - en höna med ris, tomatsås och ost.

Så här skall det vara tänkte vi. Vi hade under dagen lärt oss att navigera efter stjärnorna med Emil tidvis vid rodret och om vikten av att livnära oss av marken under våra fötter. Människan skall leva under sitt fikonträd och sköta sina olivträd och gräva i marken där hon står.

Voltaire hade rätt. Det gäller att odla sin trädgård i oros tider. Vi kröp till kojs och drömde om hummer som vi skulle köpa av fiskarna nästa morgon på ön Iz – eller var det i landet Oz vi dvaldes?

Dag 6 och Dag 7 Onsdagen den 10 och torsdagen den 11 september 2008 - Ett bittert uppvaknande

Den ena dagen blir den andra alltmer lik och dagarna glider allt lättare in i varandra. Så snart vi vaknade i bukten på ön Iz insåg vi att våra drömmar om att leva av skaldjur, fikon och oliver var – ja, just drömmar. Vi tog dinghyn in till fiskebryggan för att köpa skaldjur av fiskarna som just dykt upp.


På plats i dinghyn

Våra drömmer om en hummermiddag kom på skam och vi fick inte ens köpa några odlade fiskar eftersom fiskhandlarna hade första tjing. Emil och jag satte i väg på vår dagliga promenad för att närmare studera det lokala jordbruket. Vi följde en smal grusväg som slingrade sig genom förvildade olivlundar.

Oliverna var små men några började bli svarta och detta var ett tecken på att de var mogna. Vi förvånades av att de var så små och tolkade detta så att olivlundarna vanvårdades. Olivoljan var ’cash crop’ under medeltiden i Dalmatien, medan fisk fångades och grönsaker odlades endast till husbehov, eftersom dessa färskvaror inte kunde transporteras långa sträckor. Genom seklerna var olivlundarna alltså ryggraden i Dalmatiens ekonomi och varje större by hade sin egen olivpress.

Överallt såg vi stenmurar som avgränsade äganderätten till lundarna. Inom vissa murar fanns bara ett par uråldriga olivträd sedan befolkningstrycket under flera hundra år lett till att ägorna styckades i allt mindre bitar. Överallt fanns dessa stenmurar - även på öde öar längre ut i havsbandet där inga längre bodde.

Dessa öar var skogsbeklädda på grekernas tid men romarna avverkade skogen och jorderosion satte snabbt in. Nu finns ingenting kvar utom de gamla stenmurarna. Sannolikt fungerade dessa öar som ’fäbodsvallar’ för byarna längre in mot fastlandet. Varje familj hade en jordbit där den hade getter och fiskade på somrarna och var noga med att markera sin äganderätt.

Deras ättlingar kan vara tacksamma för detta, då jorden i dag är värdefull som tomtmark för ’sommarstugor’. Överallt längs kusten såg vi hur nya hus smälldes upp och gamla renoverades – ofta genom tillbyggnad av en övervåning – och alla med en stor stenmurad utomhusgrill för att tillaga cevapcica.

Vid återkomsten till båten efter vår promenad, kastade vi oss oförskräckt i vattnet för ett morgonbad. Därefter intog vi frukost på akterdäck och prick kl 9 lyfte vi ankare för att lämna Iz och styra söderut. Under färden söderut blev olivodlingarna på öarna allt fler och allt frodigare. Klimatet blev mildare och efterhand såg vi olivlundar där oliverna var stora nog att skördas med ekonomisk vinning. Men först skulle vi segla genom de märkliga Kornaterna, en ögrupp som är en nationalpark. Vi gick mot vinden genom smala sund.

Det var relativt lätt för vår kapten att navigera med motorn på men det måste ha varit en konst för gamla tiders segelfartyg att kryssa mot vinden genom dessa sund. Nationalparkens öde öar var välmarkerade av långa stenmurar men saknade hus. Kornaterna är ett omtyckt segelvatten. Personligen föredrar jag öarna närmare land som är mer skyddade från väder och vind och har små samlingar av stenhus, odlingar och bryggor.

Sent på kvällen kom vi fram till ön Zirije och hittade en skyddad vik där fem-sex andra båtar lagt till för natten. Hamnkaptenen kom ut i sin dinghy och ville ta en ankringsavgift. Efter viss diskussion slapp vi detta då hans bojar inte skulle klara att hålla fast Algarinas 50 ton.

Vår kapten kastade ankare under ängsliga men motvilligt beundrande blickar från övriga fartyg. Därefter var det dags att hoppa i om vi skulle hinna med kvällsbadet innan Isolde serverade maten på akterdäck i kvällsmörkret. Vi smälte maten och med den dagens insikt att de gamla olivlundarna som levt under både Venedigs och Österrikes välde var dömda till vanvård. Få skulle vara lönsamma att odla.

I bästa fall skulle de förvildas, i sämsta fall huggas ned. Vi såg sommarhusen sprida ut sig med bryggor och motorbåtar. Inför den dystra utsikten att få skulle kunna leva i framtiden under sitt fikonträd och vårda sina olivlundar, kröp vi sorgsna till kojs.


Författaren i författartagen