Dag 2 Lördagen den 6 september – Konsten att göra ingenting

Andreas har stigit upp tidigt för att köra till Split och hämta Irene. Medan vi väntar på hans återkomst, tar Emil och jag en promenad i Murter, en pittoresk by med stenhus uppväckta av turism från planekonomins törnrosasömn. Varje litet hus med trottoar är nu en pizzeria, konditori, bageri, fiskbutik eller krimskramsbutik.

Prisnivån är nästan i nivå med Stockholms – en Big Mac kostar ca 30 kronor. Det är inte så konstigt med tanke på antalet båtar förtöjda i marinan – gissningsvis uppemot 1000 – och att de parkerade bilarna är nya BMWs, Mercedes, etc med nationsbeteckningarna A, D, NL och SLO.

Slovenerna, vars inkomstnivå var högst i gamla Jugoslavien och nu är nästan i kapp Österrikarnas, känner sig hemma i gamla Jugoslavien och finns överallt. Kort sagt, turismen är traktens tillväxtmotor. De gamla byarna ’renoveras’ och helt nya turistbyar byggs längs den dalmatiska kusten. Det är imponerande men vi frågade varandra eftertänksamt hur det kommer att se ut om 20 år – som Nice

idag fast mindre? Enligt Emil lider Kroatien av Dutch Disease. Inkomsterna från turismen i Dalmatien driver upp kunakursen så att inlandets jordbrukare inte längre är konkurrenskraftiga. Isolde och Hans Christian provianterar Algarina med livsmedel som de köpt i Wien och kört ned till Murter, men grönsaker och frukter samt den berömda osten från Pag köper de i Kroatien.

När vi kommit tillbaka från rundvandringen var alla klara att kasta loss. Nu kände Emil och jag till rutinen och vi intog våra platser vid relingen som sjöbussar. Med förenade krafter styrde vi Algarina ut till havs medan Jussi sjöng ’Till havs’ på högtalarsystemet. Alla segel hissades och fylldes av vinden och Algarina satte kurs på Pag. Vi seglade norrut längs kusten med vinden i ryggen – sailing before the wind. I den friska vinden höll Algarina över 8 knop.


Under fyllda segel

Vad gör man när Isolde trollar fram den ena läckra måltiden efter den andra och Hans Christian och Andreas hissar och halar segel och håller oss på rätt kurs? Ingenting – är det rätta svaret. Och vi fick lära oss att det är en konst att göra ingenting. Emil och jag gjorde dock vårt bästa att gå i land med uppgiften – så att säga.

Som ottomanska paschor låg vi utsträckta på däckmadrasserna och iakttog Dalmatiens kust under vår färd norrut. I bakgrunden såg vi låga berg – för det mesta skogsbeklädda fast även här härjar skogsbräder. Små byar låg som pärlor på ett band. Vi passerade större samhällen som Biograd and Zadar.

Andra båtar var ute men det var ingen trängsel till havs – september är en idealisk tid att segla här. Vi åt lunch ombord och tog sedan en siesta. Jag hann med två kapitel i Decline and Fall of Byzantium. Nästa kapitel handlar om första korståget. Jag tror inte jag kommer att hinna ta mig genom det under resan. Även jag börjar behärska konsten att göra ingenting.




Några exempel på konsten att göra ingenting

Så småningom blev avstånden mellan öarna och mellan byarna större och vi seglade in i ensligheten. Vid sjutiden la vi till i en bukt på ön Mulat. Delfiner hälsade oss välkomna. Ett par andra båtar hade redan lagt till i bukten där en by med kyrka låg vid stranden.

Isolde trollade fram ännu en magnifik måltid och kyrkklockorna ringde när vi kl 20.00 satte oss till bords och avnjöt måltiden medan mörkret föll och tystnaden växte. Efter osttallriken var det åter dags att dästa krypa till kojs.