Vid lunchtid kom vi fram till hamnen Novalja på ön Pag där vi ankrade. Vi åt lunch på däck och tog sedan dinghyn in till byn för att se om vi kunde köpa den lokaltillverkade osten. Novalja är en liten by för familjeturism med många skyltar med Apartman som indikerade att rum eller hela lägenheter finns till uthyrning. Denna småskaliga turism pumpar in mycket pengar i den Dalmatiska kusten. Vi promenerade genom byn och kom fram till stortorget med alla sina stånd där man sålde frukt och grönsaker.
Klockan var ca tre och kommersen var i full gång. På ett obemannat bord fanns en kartong innehållande stora runda ostar från Pag. Äntligen hade vi hittat det vi sökte och det vattnades i mun! Ståndets innehavare hade dock dragit sig tillbaka för siesta och skulle inte återkomma förrän kl 17. Jag övervägde att ta en ost och lämna kvar en sedel men osäkerhet om hur stor sedeln skulle vara samt om den skulle få ligga kvar orörd tills innehavaren återkom avhöll mig. Besvikna återvände vi tomhänta till båten.
Nu var det dags för simturen. Vi hoppade i från relingen och sam några varv runt båten. Andra badade vid stranden.
Efter vårt bad slog Hans Christian i gång motorn och vinschade in ankaret. Sedan satte vi kurs norrut mot Rab. Solen sken men vinden var svag. Efter ett par timmar var vi framme. Rab kändes lätt igen på långt håll till sjöss genom sina fyra berömda kyrktorn från 1300- och 1400-talen. Stadens magnifika torg låg vid självaste hamnen.
Där i båtarnas trängsel skulle vi försöka lägga till. Algarina anvisades en kajplats mellan ett livligt trafikerat sjötaxistånd och några stora segelbåtar. Nu ställdes besättningens skicklighet på prov. Med yttersta noggrannhet och med skohorn lyckades Hans Christian docka Algarina utan problem. Det var ett exempel på fickparkering till sjöss i den högre skolan.
Efter denna lyckade manöver väntade en rundvandring i staden. Rab fanns som stad redan på romartiden (Arba) och lydde liksom hela kustremsan ibland under Öst-Rom, ibland under Väst-Rom. Efterhand hamnade den under Venedig och efter Venedigs snöpliga kapitulation inför Napoleon kom den liksom hela Dalmatien att efter Wienkongressen tillhöra Österrike. Först efter första världskriget ingick området i det nyskapade Jugoslavien.
Stadens arkitektur bar spår av detta dubbla arv. Här finns många rikt smyckade kyrkor som tycks ha klarat sig undan krigen. Det italienska inflytandet vid utsmyckningen är väldokumenterat. Många kyrkor var öppna och aktiva när vi promenerade förbi såväl på kvällen som på morgonen. I parken invid katedralen stod sankt Marin staty. Han föddes i Rab och är känd som grundare av republiken San Marino.
Byn är välbehållen och gatstenarna är blankslitna av århundradenas många fotsteg. Gamla hus håller på att renoveras och gamla staden behåller sin italienska karaktär. På andra sidan viken fanns de mer moderna turisthotellen. Uppe på den lilla halvön som staden ligger på finns ett torg med en ek som planterades efter första världskrigets slut. Sittande under detta fredens träd njut jag av en hänförande utsikt mot adriatiska havets öar och fylldes av kontrafaktiska funderingar.
Trädet i Rab
Hur skulle denna stad och människorna vara om inte…? Var hör egentligen Dalmatien hemma? Eller är den sui generis? Kuststräckan uppvisar en helt annan kultur och historia än resten av Kroatien. Rom, Bysans, Venedig och Wien har lämnat sina spår.
Efter andra världskriget drogs än en gång nya gränser i Istrien och Dalmatien. Formellt blev Zadar en del av Jugoslavien först 1954. Men Clio kastar långa skuggor. Är Dalmatien en del av Västeuropa snarare än av Balkan? Har vi återupptäckt ett gammalt land?
Försjunkna i dessa funderingar återvänder vi till Algarina. Vi sätter oss till bords och äter av Isoldes framdukade delikatesser. Men läkarens förmaning att allt som är gott är förbjudet ringer i öronen och vi gör vårt bästa att stå emot frestelserna. Men det är svårt. Förbryllade över var vi befinner oss i såväl tid som rum stapplar vi sedan ned till våra kojer och omfamnas av Morfei välkomnande armar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar