På den rörliga ö som Algarina utgjorde kände vi därför idyllen hotad. Algarina stod i kontakt med den övriga världen genom ett mobilt modem och nyheten om Wall Streets fall nådde även oss i vår enslighet. Fannie och Freddie May klev ombord bullrigt och ovälkommet men knappast som oväntade gäster.
Via modemet var Emil vips i kontakt med Kommissionen och delade med sig av sina erfarenheter från den svenska bankkrisen inför det ras av finansiella dominobrickor som löpte genom Wall Street. Men nu jag går händelserna i förväg.
Dagen började med att jag följde Emils goda exempel och tog en morgonpromenad i Rab. Kan man annat än beundra denna gamla, rena och tysta stad nu när turiststimmen försvunnit i september? I går skrev jag att detta var en romersk stad. Detta är sant men bara halva sanningen. Dessförinnan var den ju en grekisk stad liksom stora delar av Medelhavets kuststräckor.
Särskilt södra Italien och Sicilien hade grekisk befolkning och grekiska talades fram till våra dagar i isolerade bergsbyar där. I flera århundraden talades grekiska av den bildade överklassen i det romerska riket. Latin var byråkratins och handelns språk. Grekiskan levde kvar som talat språk i Öst-Rom i tusen år och Bysans omfattade ju dagens Balkan och Turkiet.
Detta kulturarv är nu borta och ersatt av Medelhavets tredje kraft - Islam. Minnet av Bysans bevaras endast av excentriska anglo-irländare som Patrick Leigh Fermor (se Roumeli: "Travels in Northern Greece" och Mani: "Travels in the Southern Peloponnese" och även filmklassikern Ill met by Moonlight med Dirk Bogard) som bara andra excentriker känner till.
Några kilometer längre norrut i Rijeka på Istriens halvö finns ett av romarrikets största fora. Rab har många historiska skikt och en rikedom som vi är ovana vid, vi som knappt kan blicka längre tillbaka än till Gustav Wasa.
Vy över Rab med sina fyra berömda kyrktorn
Jag och Emil återkom till Algarina från våra respektive promenader samtidigt. Fartyget var förtöjt vid stadens stora torg och där satt vi sedan på däck och åt frukost och vinkade åt Hotel Astorias gäster som drack sitt morgonkaffe vid torget. Andra promenerade förbi och beundrade Algarina. Vi har blivit vana vid att förbipasserande stannar upp i beundran av Algarinas smäckra linjer, smäckra trots att hon är av samma typ som dåtidens lastfartyg som hade plats för mycket gods. Hon är en fröjd att vistas i då hon har så gott om plats.
Vid fem glas kastade vi loss. Detta var mycket lättare än att lägga till. På kvällen hade en stor skara samlats för att studera vår kaptens teknik att angöra en brygga. Han hade löst uppgiften elegant men under stor dramatik. Nu gällde det bara att kasta loss och segla ut. Efter ett par timmar var vi till havs och mötte ett stim delfiner.
Det var säkerligen ett tiotal. Vi såg i alla fall minst fyra samtidigt. De sam i cirkel för att inringa något fiskstim. Delfiner är vackra däggdjur som även här hotas av vattenföroreningar. En tvåtusenårig grekisk staty visar en pojke som rider på en delfin. De är intelligenta djur och har räddat människor från drunkningsdöden genom att föra upp dem till havsytan.
Vi seglade västerut till ön Silva och kom fram vid sextiden efter att ha hållit god fart – 6 knop. Silva - som betyder skog på latin – har en mycket gammal bebyggelse. Nu är ön relativt öde och en plats för nya och dyra hus som byggs för turister. Ön är liten. Där tillåts inga bilar. Vi la till i en vik med ankarplats och några hus.
Eftersom viken inte var helt skyddad valde kaptenen att göra en två punkters fixering istället för att bara kasta ankare. Det tog lite tid – främst på grund av diskussioner med fastighetsägarna som kommit ned till stranden för att titta på. Väl förankrade, tog vi ett bad i viken för att komma i form för middagen. Den bestod av enbart nyttiga saker som fisk och mineralvatten.
Vår vana trogen - ja man utvecklar vanor redan efter några dagar till sjöss - satt vi länge på däck och läppjade på mineralvattnet och andra drycker som kom fram under halvmånens sken. Vid vågornas kluckande diskuterade vi de många spår vi sett de senaste dagarna av Venedigs herravälde längs kusten.
Spåren fanns överallt i byggnadernas och gatornas stenar, i kyrkornas konstverk, i husens byggnadsstilar. Men fanns de också kvar i skrifter och dikter, i tankesätt och i beteendeformer? Levde Venedigs prakt kvar skugglikt efter republikens fall? Vi tyckte oss skönja historiens skuggor i gator och gränder.
Utmattade av dessa tankar gick vi tidigt till kojs och somnade med Wordsworths ord om Venedigs fall ringande i öronen. Samtidigt i New York City föll finanshusen till höger och vänster och rikedomar förvandlades till aska.
ON THE EXTINCTION OF THE VENETIAN REPUBLIC
ONCE did She hold the gorgeous east in fee;
And was the safeguard of the west: the worth
Of Venice did not fall below her birth,
Venice, the eldest Child of Liberty.
She was a maiden City, bright and free;
No guile seduced, no force could violate;
And, when she took unto herself a Mate,
She must espouse the everlasting Sea.
And what if she had seen those glories fade,
Those titles vanish, and that strength decay;
Yet shall some tribute of regret be paid
When her long life hath reached its final day:
Men are we, and must grieve when even the Shade
Of that which once was great, is passed away.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar