Dag 8 Fredagen den 12 september 2008 - Drömmen om Dalmatien

Under natten hade vår alltid vaksamme kapten vinschat in ankarkättingen lite då vinden ändrat riktning och fört oss för nära de andra båtarna i hamnen. Under tiden hade vi sovit som barn och kunde vakna tidigt.

Emil och jag tog vårt sedvanliga morgondopp men uppsköt dagens promenad till lunchtid då kaptenen efter samråd beslöt att vi tidigt skulle lätta ankar för Primosten, en liten stad söderut. Vi hissade segel och med en stark vind i ryggen satte vi kurs söderut med 6 knop. Vid lunchtid lade vi till i Primostens hamn.

Emil och jag gick i land och dagens promenad tog formen av en stadsvandring. Primosten är en samling gamla stenhus runt en 1600-tals kyrka som står på en höjd på en skyddande halvö. Vi gick uppför backen och passerade gamla hus med skiffertak. En del av husen var ruiner - väggarna stod kvar men skiffertaken hade rasat.

Förhoppningsvis är husen kulturskyddade och kommer inte att rivas. Att lägga skiffertak är en lokal konst. Många skulle säkert vilja bo i dessa små stenhus över veckoslut och somrar, särskilt konstnärer och författare. Byn har en framtid när fred och välstånd nu spirar på Balkan.

Under spirituella samtal om arvet från Venedig kom Emil och jag så småningom upp till kyrkan och kunde beundra den milsvida utsikten över havet och bergen. Ett blått dis hängde över båda. Vi konstaterade att här fanns förutsättningar för en stillsam turism för alla som tröttnat på Rivierans stim och stoj. Måtte inte alltför många upptäcka det!


Primosten

Vi återvände till båten och satte kurs mot Rogoznica dit vi anlände efter ett par timmar. Vi seglade in i viken där en mindre by bredde ut sig längs kusten. Vid infarten låg en stor byggnad som tidigare varit en fiskefabrik. Vi åkte in viken men vände efter en titt på hamnen åter ut till havs och hittade efter ett par timmar en skyddad vik där vi ankrade. Vi tog vårt sedvanliga bad och satte oss sedan till bords. Vi åt, pratade och beundrade kustbyn i solnedgången.

Kyrkan låg i centrum med små stenhus i olika stadier av ut- och ombyggnad omkring sig och uteserveringarna i hamnen började vakna till liv. Vi hörde kroatiska mansröster på stranden stämma upp traktens karaktäristiska sånger. Basrösten var djup som havet. Vi somnade sedan till flerstämmiga toner och seklernas kulturarv.

Nästa morgon skulle Emil och jag ta dinghyn in till lilla hamnen och promenera upp till höjden. Vi kunde då se att en livlig byggnadsverksamhet försiggick i byn. Här byggdes det ena sommarhuset efter det andra. De var för det mesta byggda i traditionell stil och passade väl in i naturen och kulturen.

Många hus föreföll bebos av utlänningar men få var vräkiga eller uppseendeväckande på annat sätt. Dalmatien må ha sålt tomtmark men inte sin själ. När vi väl kommit upp på höjden, kunde vi se Algarina inbjudande förankrad i viken. Vi drömde att vi dvaldes i Dalmatien.