Dag 1 Fredagen den 5 september 2008 - Konsten att lägga ut och att lägga till

Jag vaknar vid sjutiden efter en god natts sömn i hamnen och lär mig att använda hyttens dusch- och andra faciliteter och tar på mig lånade kläder eftersom mitt bagage kommit bort under flygresan. Uppe på däck väntar en riklig frukost som Isolde förberett.

Efter rådslag bestämmer Hans Christian att vi skall göra en dagsutflykt för att vänja oss vid havets gång. Andreas Nauta från Wien med saltvatten i ådrorna skall hjälpa Hans Christian segla båten. Han skall köra till Split tidigt på lördagsmorgonen för att hämta sin väninna Irene från Wien, varför båten måste vara tillbaka i marinan på fredagskvällen. Dagens seglats skall alltså introducera landkrabborna till havet.


Andreas Nauta

Efter frukosten gör vi oss beredda för avfärd. Detta visar sig vara ett stort företag. Fartygen är förtöjda tätt intill varandra varför det är en svår uppgift att ta sig ur och ännu svårare att lägga till. Fickparkering i Stockholm är en leksak jämfört med detta. Så snart det blir klart för båtens omgivning att vi skall ge oss i väg utbryter en livlig aktivitet.

Besättningarna på båtarna intill rusar för att bemanna poster vid relingen och förhindra att vi stöter emot dem eller trasslar in oss i deras ankarkättingar och rep. På ena sidan har vi en Italienägd båt där besättningen livligt följer vår varje rörelse.

De har ett påtaligt egenintresse av att vi lägger ut utan tillbud. Emil och jag intar våra platser vid relingen för att se till att Algarina inte kommer för nära grannbåtarna. Efter en skicklig manöver av Hans Christian och Andreas, livligt understödda av Isolde, är vi till slut ute på fritt vatten och Andreas och Hans Christian drar upp ankaret – ett företag i sig.

Ett gammalt rep har trasslat in sig i kättingen och måste plockas loss. Till slut går det och ankarkättingen rensas från bottengräs och vi vänder stäven till sjöss. Emil och jag bidrar genom att applådera de andras arbete.

Solen har tittat fram ur molnen och temperaturen är ca 25 grader. Vi vänder stäven mot norr och börjar segla mot Biograd. När vi kommit ut en bit från land tömmer Hans Christian dels duschtanken, dels latrintanken. Tömningen är ett stort företag och tar minst en halvtimme.

Den föranledde en lång jämförande miljöpolitisk analys av Emil och mig då dylik tömning inte längre får ske i Östersjön. När tömningen avklarats hissar besättningen segel och slår av motorn. Vi kommer ut på öppnare vatten och seglar före vinden. Farten är hög och vi jagar horisonten.

Vinden blåser friskt och fartyget gungar något. Efter ett tag börjar en svag känsla av sjösjuka att ge sig till känna här och var. Hans Christian justerar kursen för att vi ska få en lugnare färd. Så småningom börjar vi vänja oss vid sjögången och lära oss att automatisk parera vågorna.

Det börjar bli sjömän av oss och vi ställer oss vant i fören och njuter av solens värme, havets stänk och vindens smekningar. Plötsligt ser vi hur några delfiner bryter havsytan och följer Algarina som en välkomstkommitté en stund innan de försvinner.


Delfiner i sikte

Efter ett tag lägger vi till i en skyddad vik norr om Zadar där vi låter ankaret gå. Isolde trollar fram en fin lunch och efter den uppmanar oss Emil, som svarar för den fysiska träningen ombord, att dyka i havet och ta ett svalkande bad. Vattnet är varmt - sannolikt 23 grader - och vi njuter av den stilla ro som finns i bukten. Bara ett par andra segelbåtar finns där. Vi solar på däck och tiden saktar in. Antagligen sover vi. Sakta vänjer vi oss vid att glida mellan dröm och verklighet.

Efter att ha vilat ut känner vi oss stärkta att färdas vidare. Vid femtiden slår Hans Christian på motorn och i motvinden sätter vi kurs på marinan. Efter en och en halv timme är vi tillbaka där. Grannbåtarnas besättningar rusar fram till sina positioner. En motorbåt passerar i alltför hög fart – 5 knop är gränsen i hamnområdet – och alldeles för nära vår stäv med kraftiga svallvågor som följd just när Hans Christian backar in på sin kajplats.

Stor uppståndelse utbrister bland besättningen hos vår italienske granne som skriker och busvisslar åt syndaren. Så småningom har vår kapten genom skicklig manövrering förtöjt båten. Hans Christians mobil ringer och han meddelar att mitt bagage kommit fram till Zadar och nu finns att hämta i marinans reception.

Hungriga som vargar – sjön suger som bekant - sätter vi oss lyckliga till bords och äter av Isoldes svenska köttbullar. Efter maten visar Andreas ett bildspel på sin dator om sina resor i Grekland under 16 år. Vi är alla trötta efter dagens strapatser och drar oss tillbaka. Jag plockar fram Lord Norwich bok om Bysans nedgång och fall men somnar efter en sida och drömmer att jag står vid rodret och löper kapp med delfinerna.

Drömmen som snabbt blev verklighet