På plats i dinghyn
Våra drömmer om en hummermiddag kom på skam och vi fick inte ens köpa några odlade fiskar eftersom fiskhandlarna hade första tjing. Emil och jag satte i väg på vår dagliga promenad för att närmare studera det lokala jordbruket. Vi följde en smal grusväg som slingrade sig genom förvildade olivlundar.
Oliverna var små men några började bli svarta och detta var ett tecken på att de var mogna. Vi förvånades av att de var så små och tolkade detta så att olivlundarna vanvårdades. Olivoljan var ’cash crop’ under medeltiden i Dalmatien, medan fisk fångades och grönsaker odlades endast till husbehov, eftersom dessa färskvaror inte kunde transporteras långa sträckor. Genom seklerna var olivlundarna alltså ryggraden i Dalmatiens ekonomi och varje större by hade sin egen olivpress.
Överallt såg vi stenmurar som avgränsade äganderätten till lundarna. Inom vissa murar fanns bara ett par uråldriga olivträd sedan befolkningstrycket under flera hundra år lett till att ägorna styckades i allt mindre bitar. Överallt fanns dessa stenmurar - även på öde öar längre ut i havsbandet där inga längre bodde.
Dessa öar var skogsbeklädda på grekernas tid men romarna avverkade skogen och jorderosion satte snabbt in. Nu finns ingenting kvar utom de gamla stenmurarna. Sannolikt fungerade dessa öar som ’fäbodsvallar’ för byarna längre in mot fastlandet. Varje familj hade en jordbit där den hade getter och fiskade på somrarna och var noga med att markera sin äganderätt.
Deras ättlingar kan vara tacksamma för detta, då jorden i dag är värdefull som tomtmark för ’sommarstugor’. Överallt längs kusten såg vi hur nya hus smälldes upp och gamla renoverades – ofta genom tillbyggnad av en övervåning – och alla med en stor stenmurad utomhusgrill för att tillaga cevapcica.
Vid återkomsten till båten efter vår promenad, kastade vi oss oförskräckt i vattnet för ett morgonbad. Därefter intog vi frukost på akterdäck och prick kl 9 lyfte vi ankare för att lämna Iz och styra söderut. Under färden söderut blev olivodlingarna på öarna allt fler och allt frodigare. Klimatet blev mildare och efterhand såg vi olivlundar där oliverna var stora nog att skördas med ekonomisk vinning. Men först skulle vi segla genom de märkliga Kornaterna, en ögrupp som är en nationalpark. Vi gick mot vinden genom smala sund.
Det var relativt lätt för vår kapten att navigera med motorn på men det måste ha varit en konst för gamla tiders segelfartyg att kryssa mot vinden genom dessa sund. Nationalparkens öde öar var välmarkerade av långa stenmurar men saknade hus. Kornaterna är ett omtyckt segelvatten. Personligen föredrar jag öarna närmare land som är mer skyddade från väder och vind och har små samlingar av stenhus, odlingar och bryggor.
Sent på kvällen kom vi fram till ön Zirije och hittade en skyddad vik där fem-sex andra båtar lagt till för natten. Hamnkaptenen kom ut i sin dinghy och ville ta en ankringsavgift. Efter viss diskussion slapp vi detta då hans bojar inte skulle klara att hålla fast Algarinas 50 ton.
Vår kapten kastade ankare under ängsliga men motvilligt beundrande blickar från övriga fartyg. Därefter var det dags att hoppa i om vi skulle hinna med kvällsbadet innan Isolde serverade maten på akterdäck i kvällsmörkret. Vi smälte maten och med den dagens insikt att de gamla olivlundarna som levt under både Venedigs och Österrikes välde var dömda till vanvård. Få skulle vara lönsamma att odla.
I bästa fall skulle de förvildas, i sämsta fall huggas ned. Vi såg sommarhusen sprida ut sig med bryggor och motorbåtar. Inför den dystra utsikten att få skulle kunna leva i framtiden under sitt fikonträd och vårda sina olivlundar, kröp vi sorgsna till kojs.
Författaren i författartagen
0 kommentarer:
Skicka en kommentar