Den ena dagen gled sakta över i den andra åtskild endast av natten. Utan nattens mörker hade dagarna sömlöst gått in i varandra. Till slut måste vi göra något. Men vad?
Emil och jag hade tagit som vana att gå en timme varje morgon som omväxling till att göra ingenting. Vi hoppade i dinghyn på morgonen och tog oss in till hamnen i den bukt på den lilla ön Silva där vi ankrat. Ca 4-5 hus låg där, några gamla, andra nybyggda.
På ön levde ca 600 invånare. Vad de levde av nu kunde vi bara gissa, men tidigare hade traktens stenbrott, får och olivträd säkert bidragit. Antagligen hade utvandringen från öarna varit stor och för några år sedan var det huvudsakligen bara äldre kvar och tiden stod stilla.
Turismens intåg på ön medförde nu ett tillskott av förmögna stadsbor och utländska turister. Vi följde den grusiga landsvägen in till byn som kantades av förvildade olivlundar och andra fruktträd. Oliverna var mycket små och en del var redan mörka vilket vi tolkade som att de var mogna och inte skulle bli större.
Det skulle knappt löna sig att skörda dem. Gräset under träden var inte heller slaget – man lägger annars en presenning under trädet, skakar grenarna och samlar in oliverna. Ingen verkade ha gjort detta på länge. Olivträd är kända för att bli sekelgamla men de måste ansas årligen för att ge bra frukt. Här trängde sig pinjeträden på.
Det var sorgligt att se denna ädla resurs slösas bort. Men med nuvarande ’oljesjö’ i EU, kommer Kroatien knappast att få incitament att effektivisera olivproduktionen i de pågående medlemskapsförhandlingarna. Vi passerade fikonbuskar som också verkade sorgligt misskötta. Det var för tidigt att skörda frukterna.
Kanske har dessa buskar bättre framtidutsikter. Efter en halvtimmes promenad kom vi till byns centrum. Där låg en gammal kyrka med öppna fönster men alltjämt i bruk. I byn la färjan till. Färjtrafiken är väl utvecklad i hela övärlden.
Under vår promenad träffade vi en ensam cyklist från Slovenien som tagit tåget till Rijeka (gamla Fiume) på 2 timmar och som nu var i färd med att med färjornas hjälp cykla via öarna till Zadar varifrån han skulle ta tåget hem till Ljublana igen. Emil – gammal Ålandscyklist – blev eld och lågor. Denna typ av hälsosam turism kunde Kroatien lansera.
Sedan vi gått tillbaka till båten badade vi och satte oss därefter till bords. Efter maten hissade vi segel och gav oss ut till havs. Vi seglade nu söderut och kryssade mot vinden. Efter en halvdagsseglats tog vi in på en liten vik på ön Iz i närheten av en fiskodling där vi såg fram emot att köpa musslor eller hummer nästa morgon. Före middagen bjöd Andreas på en drink i fören och vi beundrade solnedgången framför båten.
Samling kring drinken före maten
Snart kröp stjärnorna fram på himlavalvet och Hans Christian lärde oss att navigera efter Karlavagnen och Polstjärnan. Vi drog oss tillbaka till akterdäck där Isolde serverade ännu en magnifik måltid baserad på lokala råvaror - en höna med ris, tomatsås och ost.
Så här skall det vara tänkte vi. Vi hade under dagen lärt oss att navigera efter stjärnorna med Emil tidvis vid rodret och om vikten av att livnära oss av marken under våra fötter. Människan skall leva under sitt fikonträd och sköta sina olivträd och gräva i marken där hon står.
Voltaire hade rätt. Det gäller att odla sin trädgård i oros tider. Vi kröp till kojs och drömde om hummer som vi skulle köpa av fiskarna nästa morgon på ön Iz – eller var det i landet Oz vi dvaldes?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar